Igår kväll hade ja stor lust att gråta ut. Igen. Men nej. De e omöjlit. Man gör sej själv ti en kall tuff typ som aldri sku gråta eller bli sårad, har allti nåt att sja som mot argument. Ti slut blir man nåt helt annat än vad man ha vila bli. Nåt kallt å hjärtlöst. Innombords tänker man endå på allt som man ha jort fel å man vill bli en bättre människa. Men de e fösent att jöra nåt åt de nåmera. Människor ser på en som en tuff typ som aldri gråter eller blir sårad. Som allti skrattar å är glad. Ti slut kan man bara int gråta. Men man kan endå int vara glad eller lycklig. Man mister allt man ha trott på. Allt man ha fäst sej vid. De blir svårt att få nåt nyt. Man fortsätter å gå å vänttar bara på slute, som man känner på sej att kommer snart, men som endå känns för långt borta för att vara sant. Till slut vill man bara nå tystnaden, lugnet, mörkret. Kommer man nånsin att nå det? Men varför vill man skapa en helt annan person än va man e? Föratt man är rädd för att bli missförstådd, att ingen tar en på alvar. Men ja talar int om att man e oseker, utan att man e missnöjd, besviken, sårad, sviken, missförstådd, ingen har tagit en på alvar. Det känns att man e riven itu. De e omöjlit att fixa.
De räcker fö mej.

Lev ett gott liv!
/Ina