Har nu sån lust att berätta precis hur jag känner mej nu. Men det finns inte ord som föklarar det.
Längre bryr jag mej inte. Tro va ni vill! De e mitt liv. Ni böhöver inte tro mej. Men jag berättar det ända tills ni tror elr tills slutet har kommit.
Såhär känns mitt liv:
De e en genomskinli låda. Jag e där inne. De e helt mörk å svart. Tomt. De finns ingen utväg. Runtomkring finns människor. Jag hör dem tala. Skratta. Vara lyckliga. Jag ropar på dem. Ingen hör. Och för varje gång krymper lådan. Bara ibland hör någån mej. Försöker svara. Då växer lådan igen lite. Men snart igen börjar den krympa. Bli mörkare. En dag hörs int mitt rop längre.
Ett annat sätt att förklara det:
Det känns att allt som får mej deppig. Det känns att allt det förstör mej innifrån. Dag för dag. Som en stad som rasar ihop i slowmotion på en film. Jag e mitt i dendär staden. Snart täcks allt av mörker och damm.

Men visst. Jag skulle känna mej helt tom, helt död utan alla mina problem. Dom har bott hos mej så länge nu. Det är en del av mej. Om jag skulle komma ifrån dem skulle jag antagligen hitta nya problem bara för att jag inte är bekant med att känna mej så lätt och inte ha problem.

Har läst en del om olika depressioner och jaa typ om man e psykopat osv. Vissa greijer stämmer in på mej precis. Ni böhöver inte tro. Men jag vill ta reda på vad jag har för fel.

Jaa jaa.
Vissa saker kmr jag aldrig att kuna tala om!

/Ina